2019-09-29

Veckan har gått väldigt fort, tiden generellt tycker jag går fortare nu? Det är en månad kvar tills det är ett år sedan Otto gick bort, känns som igår på ett sätt och på andra sätt känns det som att det var en evighet sen jag hade honom hos mig. Jag kommer nu att lämna en stor, lång text efter mig här. Men är du sugen på att höra om min framtid med hund så rekommenderar jag att du läser det...

 

 

Tankarna har ju gått genom året, huruvida jag vill ha en ny hund nu eller inte. Frågorna från bekanta kom redan någon dag efter att han somnat, vilket för mig var som att få en käftsmäll. Det tog 9 månader innan jag kände mig redo, och sen den dagen har jag varit redo också. Jag tänker på det massor, planerar och drömmer mig bort. Jag har tittat på raser som intresserar mig, kontaktat uppfödare, träffat dessa raser och försökt komma fram till vad det är jag söker. Jag har varit öppen för omplacering bara allt känns rätt. Viktiga krav jag haft har varit att hunden funkar med barn, vuxna och andra hundar. Ett högt krav kan tyckas, men jag har en familj som ska hjälpa mig med hunden och jag kan inte kräva att de ska ha samma intresse som jag i att träna hundproblem, tyvärr.

 

Jag har inte brytt mig huruvida hunden är söt eller gullig, det är inte relevant då jag tror att man i slutändan kommer tycka att man har världens finaste hund ändå. Jag har dock haft som önskan att det ska vara en mindre hund under 15 kg, gärna korthårig och hane. Först var jag bestämd med att det inte fick vara en trubbnos, men det kravet sänktes med att det i så fall skulle vara av föräldrar med god andning, välbalanserade och med en uppfödare jag i så fall skulle kunna ha en bra relation med så att jag kunde lita på dess ord.

 

Den ras jag föll för, förutom den ras jag nu har bestämt mig för, var kromfohrländer. Jag går inte in närmare på det än att jag tog hem en omplacering på prov och att det inte gick vägen. Några dagar senare valde ägaren att avliva hunden, något som gjorde så ont i mig då jag kände att hunden och jag började komma nära varandra och verkligen klickat. Men där var den stora felfaktorn att jag behövde hjälp med hundvakt och att hunden inte var öppen för att ta emot andra människor i livet. Han valde någon enstaka person som han valde att lägga sin kärlek och energi på och det var allt han orkade. Vad som hände går jag som sagt inte in på, men två olyckor på en vecka gjorde att ägaren fattade beslutet att han fick somna in. 

 

Jag bestämde mig för att jag inte ville ha en hund då på ett tag. Igen ville jag bearbeta sorgen och igen revs gamla sorger upp, det gjorde ont och jag kände mig inte redo alls. Jag jobbade hela juni och bestämde mig sen för att kontakta ett par som var stöttande när Otto var dålig. Jag åkte hem till dom i juli och hälsade på dom och deras hundar. Då kom det som en blixt från klar himmel, det var ju den här rasen jag skulle ha. Det hade alltid varit det men jag var så rädd. Rädd för vad andra ska tycka och tänka om mig, att jag är dum i huvudet som ens tittar åt det hållet. I hemlighet bestämde jag mig för att det var så det skulle bli, jag fick träffa en tik som jag tyckte var så perfekt i mina ögon.

 

Paret driver en kennel och hade vid besöket ca 7 av deras hundar hemma. Jag fick träffa alla, och sist ut var denna tik. Kenneln förklarade hennes svaghet på en gång, att hon är lite reserverad för människor precis i början. Så de bad mig ignorera henne precis i början så hon själv fick tackla situationen. Hon kom i all världens fart, tvärnitade, skällde till på mig och gick sen fram och nosade på mitt ben - sen var allt frid och fröjd. Hon hoppade stillastående upp på matbordet, vände runt 180 grader i luften, studsade på bordet och upp på min axel. En glad go skit med en balans och kordination på sin kropp som jag inte sett förut, jag blev så imponerad! 

 

Det som fick mig att fundera på mitt val var hennes reservation till människor som hon inte kände, rasen ska ju älska allt och alla. Jag hörde med kenneln som berättade vad de trodde var orsaken till att det blivit så när hon var valp, de berättade att de varit i kontakt med syskonen till henne men att de inte hade beteendet alls vilket fick mig att känna att det bara var något hon varit med om som triggat den osäkerheten. De berättade att hon troligen blivit trängd som valp under ett möte med en främling. Vi åkte upp på stan då de ville visa att hon inte bryr sig alls så länge ingen "kräver" att få hälsa på henne, min uppfattning blev att när en människa ville hälsa var det som att hon inte visste hur hon skulle hantera all press och istället backade och bad att bli lämnad ifred. Husse sa dock att bara personen lät henne vara så skulle hon i så fall luktat på personen och sen accepterat den, vilket jag ju gjorde och hon då accepterade. Men en man vi mötte på stan vägrade lyssna på husses råd till att få henne att hälsa och pressade enbart på mötet, då ville hon inte alls ha med den personen att göra och valde att gå undan och muttra.

 

 

Varför jag föll för denna tik var hennes utseende. Men jag skulle ju inte falla för söthet och gullighet? Det gjorde jag inte, det lovar jag. Det jag föll för var att hon var så otroligt fin i kroppen. Otroligt fint musklad och jämt balanserad i hela kroppen, jag tror jag aldrig sett en hund av denna ras med så fin kropp till helheten. Hennes rygg är längre och rak, med andra ord ingen räkrygg som jag tycker börjar bli vanligare i rasen på vissa håll. Hennes pälsa är fin och mjuk, väldigt glansig och helt klart glansigare än de andra sex hundarna. Hennes svans är på ett par centimeter, vilket är längre än vad man brukar se på denna ras. Längre svans var faktiskt mitt krav då jag tror att det är bättre för ryggraden, som ni kanske vet hade Ottos rygg spondylos så ryggkotorna växte ihop vilket kan ha berott på att kroppen var "ihoptryckt". Så att denna tik hade längre rygg och dessutom längre svans än vanligt så tyckte jag det gav goda förhoppningar om en problemfri rygg i framtiden. Nos som var platt var ju något jag tidigare hade sagt nej till, men där "nej" hade bytts ut till ett "om inte...". Denna tiks nos är inte ihoptryckt, den har inte hud veckat uppe på nosryggen på samma sätt som många av denna ras har. Näsborrarna är heller inte knipna, utan vidgade vilket gör det lättare för luften att passera och således lättare för henne att andas. Kriterierna jag hade haft uppfylldes alltså på denna tik, jag kom av mig helt och föll på en gång. Dessutom, till råga på allt så har kenneln väntat lite längre med hennes parning vilket betyder att hon snart är två år, de gör ju att problem som eventuellt kunde ha uppstått fick extra tid att brusa upp om det hade velat det. Min magkänska till denna tik sa ja, helt enkelt. 

 

Problemet var att de inte hade hittat en lämplig hane. De behövde hitta en som var väldigt lik denna tik då de själva var väldigt nöjda med hennes utseende. Tiden har nu gått, närmare bestämt tre månader sen jag träffade kenneln. Vi har pratat av lite då och då, bollat vad det skulle kunna vara för hane och jag har till och med åkt ut och spanat på en eventuell hane till henne. Tyvärr hade den hanen lite problem med andningen och en känslig mage, jag avrådde därför kenneln att använda honom. Så vi letade vidare, just nu har vi hittat en intressant hane som är 7 år. Det är gammalt för att gå till avel har jag förstått, eftersom det är svårt att få en hane att gå igenom ögonlysningen vid den åldern då rasen generellt får problem med starr ju äldre de blir. Men nu till veckan väntar vi alltså på ögonlysning, går det igenom har vi en lovande hane till henne. Jakten fortsätter dock, ifall vi skulle hitta en som passar ännu bättre. Man måste ju vara öppen för bättre förslag...

 

Har du förstått än vilken ras det är? Varför jag drar ut på det är för att jag vill att du som läser ska förstå att jag inte valt första bästa. Det skulle jag inte kunna göra med den bakgrund jag gått igenom med Otto. Jag vill ha en uppfödare som är ärlig och rak, som säger som det är utan att gömma undan sådant som kan påverka mig längre fram. Och jag litar på den här kenneln. De har gett mig möjlighet att få valp från deras andra tik vars valpar flyttade i mitten på september, men de rådde mig att vänta då de tror att denna tik kommer få en ännu bättre kombination beroende på match av hane. Det uppskattar jag, då de sa på en gång att de ville göra vad de kunde för att jag skulle slippa gå igenom samma otur igen. För finare hund än Otto är svårt att hitta, han var ett guldkorn med ett hjärta av finaste material. Men de följde Ottos resa och sa på en gång när jag pratade med dom att husse fortfarande inte kunde läsa mitt sista inlägg om Otto utan att gråta. Det kan inte jag heller.

 

Jag har valt rasen bostonterrier igen för att jag älskar hur de är till sättet. De är gentlemän i kostymer som bjuder på sig själva, kastar sig ut på äventyr och kryper nära för extra kärlek. Älskar att jobba och älskar att slappa, de är clowner men som också gillar att prestera och visa framfötterna. De älskar lek vilket är mitt favoritsätt att belöna. De är händiga i storlek för mig och mina föräldrar som blir äldre (båda är ca 65) och ska kunna vara hundvakter åt mig i många år framöver. De kräver inte mycket pälsvård vilket jag ser som ett stort plus då jag inte har trimintresse utan föredrar att kunna torka rent och klippa klor. Allt det som står ovan är individuellt, det kan bli något helt annat mot vad jag tänkt - men generellt är rasen på detta sätt med undantag förståss. Tittar man på hur de flesta inom Sverige avlar nu så avlar det för mindre och mindre bostons, jag upplever inte att jakten på brett mellan näsborrarna är stor utan snarare låg konstigt nog. Men för mig är det viktigare att hunden ser sund ut än att den följer "standarnden" i rasen, skulle det betyda att jag aldrig någonsin kommer kunna ställa ut min hund utan att den åker ut så får det vara så. Men det här är vad jag tror är bäst för rasen, längre rygg, brett mellan näsborrarna, inte lika ploppande ögon och mer svans. Jag ser så mycket fram emot att forma och skapa denna individ till min bästa vän, om det så betyder att jag förlorar kontakten med veganvänner eller branschkollegor - men nu har jag åtminstine kunnat få tala om hur jag tänkt, även om det bara framkommer i text och tyvärr kan feltolkas! Men som med jakten på hanen, skulle det dyka upp en omplacering som talar rätt till mitt hjärta är jag givetvis öppen för att tas med storm. Men för mig är det viktigt att se brett, då jag förut var för impulsiv och såg mig blind på enbart en sak vilket kan skjuta en i foten längre fram...