En blogg av Hundklimpen.se -

Vi kan nog nästan alla vara överens om att 2020 gärna får starta om. Efter min karantäntid så sa kroppen stopp, den slog bakut och visade med dess tydligaste form att jag borde göra något. Vad vet jag inte, jag kanske var stressad innan karantänen men inte under den? Därför visste jag inte riktigt hur jag skulle agera. Denna text har jag vägt mycket fram och tillbaka om jag ska dela med mig av eller inte, men kommit fram till att jag vill att andra ska kunna ta del av detta ifall de blir med om samma sak.

Min mens kom inte under karantänen, jag tänkte inte mer på det, ingen big deal liksom. Men sen när den kom tillbaka, så kom den vill jag lova. Jag har kanske haft min längsta mens någonsin. Hela 47 dagar med uppehåll på två dagar och sen en dag. Jag har fått gå igenom en jäkla resa hos läkare och överläkare samt akuten och kvinnokliniker. Inte så jävla lätt när man för 5 år sedan var med om en händelse på kvinnokliniken där personer höll fast mig i en gynstol medan de försökte föra in en tjock glasstav för att ta ett vätskeprov genom någon vägg i underlivet. Jag har inte grinat bara en gång när jag berättat detta för barnmorskor och läkare, när jag gång på gång måste upp i en gynstol just för att jag får flashbacks och blir rädd. Till min stora förvåning har inte läkaren jag hade då antecknat detta.

Jag har inte haft normala blödningar dessa 47 dagar, utan blödningar som går igenom på under en timma flera timmar i sträck, där blodklumpar släppt och gjort så överjävligt ont innan de kommer ut och dykt upp likt att jag förslöst ailiens gång på gång. Läkarna har inte prioriterat mig då jag inte har preventivmedel och inte haft sex de senaste 9 månaderna, jag har fått vänta och vänta, avvakta och avvakta. Men efter mycket om och men fick jag komma till kvinnokliniken i Karlskoga, tidigare än beräknat då jag var likblek och var på väg att svimma på jobbet ett antal gånger vilket gjorde att chefen tvingade mig till akuten. Remissen till kvinnokliniken i Karlskoga ledde till att jag fick åka hem med en jäkla massa abortpiller och flera starka smärtstillande tabeletter. Jag var inte gravid, inget de misstänkte heller, men läkaren hoppades på att min livmoder skulle få kramper och på så vis krampa ut det som behövdes så mensen kunde pausa. Smärtan var brutal.

Återbesök fem dagar senare ledde till att jag fick träffa en överläkaren som sa att den metoden inte skulle funka, vilket den inte hade gjort. Han frågade om jag haft ont varpå jag nickade ivrigt, han sa att han förstod det. Han gav mig tabletter för brist på gulkroppshormon, vilket gjorde att blodklumparna slutade redan samma kväll. Jag fick flera tabletter till, bl.a. antibiotika som läkaren innan hade skrivit ut. Överläkaren bad mig dessutom börja med järntabletter, trots att värdena såg bra ut men gissar att det var i förebyggande syfte. Jag fick tabletter som skulle lugna blodflödet men som gjorde att jag var livrädd att lämna hemmet p.g.a. att magen inte klarade av dess styrka, en kväll satt jag i ett par timmar på toaletten med kramper jag inte upplevt förut trots 2/3 dos. Efter att tabeletterna intagits i 10 dagar så ringde överläkaren upp mig, frågade om mensen slutat varpå jag sa nej. Han svarade att han skulle ringa tillbaka vecka 28, dvs. 4 veckor senare.

På midsommarafton slutade mensen, jag är inne på min tredje dag som mensfri och jag måste säga att jag saknat så in i ******* att få sova utan en massa skydd av rädsla att sängen ska blir förstörd. Igår kom ett rejält hugg i buken igen och jag är rädd att det var ägglossning igen, vilket betyder att jag om 1-3 dagar kommer få mens igen. Det skulle förklara varför jag varit grinig på jobbet i veckan, pms, men jag hoppas så innerligt att det är falskt alarm...