Mental breakdown

I måndags när jag var ute med Hamish, min brorson, i en stor lekpark här i England så mötte jag flera hundar. Jag märkte själv hur jag zoomade ut och bara såg alla hundar omkring oss, jag svävade som på moln. Inte sett hundar på 10 dagar eftersom jag suttit i karantän och uppenbarligen blev det för länge - jag fick ett mental breakdown.
 
Min bror som var med såg hur jag tittade på alla hundar, till slut sa han "Det är helt sjukt att du inte har en hund så som du tittar på dom", det var droppen för att min bägare skulle rinna över och jag blev som lilleskutt. Det hela har varit en sådan jobbig process, från att Otto gick bort till att hitta omplaceringar och valpar som resulterat i mycket hopp och bakslag, att gå runt och fundera på detta hela tiden gör mig mentalt slut (hur patetiskt det än kan låta). Men en av hundarna som lekte i parken fick mitt hjärta att hoppa lite extra, det gjorde att jag inte kunde låta bli och dubbelkolla om det var den ras som jag trodde det var, vilket det visade sig vara. Jag frågade då min bror om det var ett tecken, när kroppen kände så starkt som den gjorde, och vi båda ville tro så. Det gjorde att jag kontaktade en uppfödare som jag följt under en längre tid, efter lite prat med en branschkollega som mentalt stöd så klart. Sen började all väntan...
 
Idag två dagar senare så hörde uppfödaren av sig och sa att det lät "superintressant" och att de ville ses! Ni skulle sett leendet på mina läppar... Ville bara skynda mig att få Hamish att sova middag så jag kunde svara tillbaka med förslag på när jag kunde komma och hälsa på! Sagt och gjort, nu är förslag skickat och jag vill bara få tiden att gå så jag kan få svar på mailen igen!
 
 Vad tror du jag har siktat in mig på för ras?